Tavla Lys

Vad det blå i vaserna berättar i Tavla Lys

Varför är vaserna i Tavla Lys nästan alltid blå?

Titta på tavlorna i Lys-serien en efter en: blomman varierar, kärlet mycket mindre. Djupblått, klar turkos, genomskinligt glas som tar färgen från skuggan omkring sig: vasen drar nästan alltid mot blått. Det är ingen målarnyck. Det vita i kronbladen är ett extremvärde, nästan utan egen färg; placerat mot en sval blå ton värms det genast upp, blir krämigt och får en svag guldton vid strupen. Mot en brun eller grön kruka skulle det slockna. Blått är här ett verktyg, inte en utsmyckning.

Vanan kommer långt ifrån. Buketter målade i verkstäderna i norr ställde sina blommor i blå och vita fajanskrukor, imiterade av porslin från Kina, eftersom kobolt var nästan det enda pigment som tålde höga bränningstemperaturer. Det blå var alltså inget smakval, utan vad keramiken kunde åstadkomma. Århundraden senare ärver dessa dukar det utan att tänka på det, och den blå vasen fortsätter att fungera som mörk grund för blommor som själva stiger mot ljuset.

Det vita och blå är de färger ängeln räckte Maria

Paret som dominerar dessa Lys-tavlor, ett lysande vitt och ett tätt blått, är inget dekorativt tillfälle. Det är Bebådelsens duo, upprepad i århundraden: ängeln räcker en vit lilja till en kvinna draperad i en blå mantel, och just det blå värdesattes högre än guld, eftersom det malades från en sten som kom från mycket långt borta. Det europeiska ögat har under sex hundra år lärts att läsa de två färgerna tillsammans. När de återkommer idag i en enkel bukett på ett bord finns högtidligheten kvar, även frikopplad från sin berättelse.

Det är det som förklarar en känsla många får inför dessa dukar: de lugnar utan att vara mjuka. En pionbukett tröstar, en liljebukett manar till tystnad. Skillnaden beror på detta arv men även på blommans form, rak, vitt öppen och riktad mot den som ser, som ett direkt tilltal. I en hall eller ovanför en konsol skapar dessa buketter en zon av lugn med något ceremoniellt över sig: de håller rummet samman snarare än värmer upp det, och de klarar mycket väl att stå ensamma på sin vägg.

På vilken vägg ska man hänga Tavla Lys för att kronbladen ska lysa?

Allt beror på det mörker duken redan för med sig: dessa tavlor bär sin egen natt, eftersom bakgrunderna är bruna, grenadinröda eller tydligt svarta. På en ljus vägg skär den mörka massan ut en mycket tydlig rektangel och de vita kronbladen tycks lysa inifrån: det är det mest slående resultatet. På en mörk vägg smälter bakgrunden samman med väggen och det återstår bara blommorna, svävande i svärtan, vilket ger något mer mystiskt, nästan flytande. Båda fungerar; de säger bara inte samma sak.

Grenadinröda och brunsvarta bakgrunder: varifrån kommer det vita ljuset i Tavla Lys

Utan dessa grenadinröda och svarta bakgrunder fanns inte den vita liljan

Låt oss säga det enkelt: på en ljus bakgrund skulle dessa tavlor inte existera. Det vita kronbladet är det ljusaste värde en målare förfogar över ; placerat på en blek yta försvinner det och blir ett vitt hål i vitt. De djupa bruna, grenadinröda och svarta tonerna i denna samling är alltså ingen tillfällig stämning: de är de enda ytor mot vilka ett vitt kan modelleras, visa sina blågrå skuggor i veck och sitt klara ljus på kronbladens uppvikta kanter.

Det är lärdomen från de gamla stillebenen, målade på rödaktiga eller mörka grundningar som man lät andas runt buketten. Grenadinrött är aldrig neutralt : det är en dämpad röd färg, komplementär till stjälkarnas grönska, som får bladen att vibrera utan att man märker det. När en sådan bakgrund hängs upp beter den sig som en öppning i väggen: blicken går in i stället för att glida förbi, och rummet tycks vinna några centimeter djup just där.

Dessa Tavla Lys målar exakt den timme då blomman doftar starkast

Kvällen återkommer så ofta i dessa Lys-tavlor att man kan se något mer än en förkärlek för lugna stämningar. De stora vita liljorna i trumpetform får sin doft förstärkt vid skymningen : den bleka, vitt öppna kronan fungerar som riktmärke för nattfjärilar, och doften stiger plötsligt tidigt på kvällen i ett stängt rum. Att måla en lilja i skymningen är alltså att måla den i det ögonblick då den verkar som mest, då den upptar ett helt rum utan att man ens tittar på den.

Det syns i hur dessa dukar är belysta. Ljuset kommer aldrig rakt framifrån : det glider in från sidan, smeker översta delen av en krona och lämnar hälften av buketten i brun halvskugga. De slutna knopparna förblir nästan osynliga, reducerade till gröna spindlar som man bara skiljer åt när man går nära. Målaren försöker inte visa allt: han visar vad dagens slut låter synas, och skuggan gör resten av arbetet. Det är detta som ger buketterna känslan av att ha blivit överraskade snarare än uppställda.

Å andra sidan: några Tavla Lys där ljuset skiner genom kronbladet

Alla tavlor i denna samling är inte nattliga, och det är just det som hindrar helheten från att gå runt i cirklar. Några vänder sig åt motsatt håll, mot de första timmarna: ett blått, lågt ljus kommer in från sidan, kronbladen blir nästan genomskinliga, glaset i vasen börjar glimma i stället för att suga upp ljuset. Liljan tål detta ljus förvånansvärt väl eftersom blomman är tunn, nära vax, och en stråle går rakt igenom den i stället för att stanna vid ytan.

För en vägg är skillnaden mycket konkret. Morgontavlorna ger friskhet och passar ett rum som redan är ljust, ett kök eller en matsal vänd mot öster. Kvällstavlorna kräver däremot ett mer skyddat hörn, där de inte behöver kämpa mot ett stort fönster. Många väljer till slut båda och fördelar dem i olika rum: samma samling ger då två tider på dygnet åt samma bostad, utan att upprepa sig från rum till rum.

Detaljen i kronbladen, eller hur man läser en Tavla Lys på nära håll

Var kommer de mörka prickarna från som är utspridda på Tavla Lys-kronbladen?

Det är detaljen som överraskar mest när man närmar sig en tavla med rosa lilja eller krämvit: kronbladen är prickade av små mörka punkter, ibland små upphöjningar, likt ett regn av fläckar som utgår från strupen. Inget där är oavsiktligt. Dessa prickar är nektarguider : de utgör en stig som insekten följer ned till blommans bas, där sockret finns. Blomman bär sin egen bruksanvisning tryckt på sig, och målaren kopierar den fläck för fläck.

Dessa fläckiga liljor är dessutom inte samma som de stora, enfärgade vita liljorna. De härstammar från arter som kommit från Japan, införda till Europa på artonhundratalet och korsade fram till de rosa och krämfärgade sorterna med mörk strupe. Samlingen tycks därför tveka mellan två världar: å ena sidan en vit, slät blomma, nästan emblematisk, å andra sidan en köttig, fläckig blomma som tydligt kommer från någon annanstans. Båda möts i samma blå vaser, och denna närhet står för en stor del av nöjet i helheten.

Ståndarna, som blomsterhandlare klipper bort och som dessa dukar bevarar

Titta på mitten av en Tavla Lys: sex långa ståndare sticker ut ur kronan, böjda, täckta av ett rostrött pulver, och en ännu längre pistill sträcker sig förbi dem. I en verklig bukett tas dessa ståndare nästan alltid bort direkt vid köpet, eftersom pollen oåterkalleligen fläckar en duk eller en ärm. Målarna behåller dem däremot systematiskt. Skälet är enkelt: den orangerödbruna nyansen är den enda varma tonen i en bild gjord av vitt, blått och grönt. Tar man bort den kallnar hela helheten på en gång.

Denna minimala färgpunkt spelar en oproportionerligt stor roll på en vägg. Den ger ögat en exakt plats att vila på, förhindrar att buketten reduceras till en blek massa när man ser den på avstånd, och påminner diskret om grenadinrött eller brunt i bakgrunden, vilket sömmar ihop bilden. Det är också det som skiljer en målad blomma från en fotograferad: målaren behåller medvetet det som blomsterhandlaren tar bort, eftersom han komponerar en bild och inte en bukett avsedd att hålla i åtta dagar på ett bord.

Det lodräta är vad Tavla Lys ställer krav på en vägg

En sak slår en så snart man radar upp dessa Lys-tavlor: allt stiger uppåt. Stjälkarna är raka och styva, bladen sitter som lameller längs skaftet, blommorna öppnar sig högst upp, och en knopp som ännu är sluten förlänger ofta linjen ännu ett steg upp. Ingen annan avskuren blomma står så. Konsekvensen är mycket konkret : dessa bilder arbetar i höjdled, de förlänger en smal vägg, passar bra mellan två dörrar, ovanför en sittbänk eller i en trappuppgång.

Vanliga frågor om tavla lys

Har liljorna i dessa tavlor något samband med fleur-de-lis i de franska vapnen?

Nästan inget, och det syns med blotta ögat. Kungaemblemet är ett motiv med tre grenar, platt och symmetriskt, som de flesta specialister hänför till en schematiserad kärririsar snarare än en verklig lilja. Blommorna på dessa dukar är Lilium: sex kronblad vidöppna i stjärnform, sex utskjutande ståndare, en djup och ibland fläckig strupe. Inget att göra med ett vapen. Den som söker en heraldisk referens blir besviken; den som gillar avskurna blommor blir nöjd.

Vad ger en liljebukett som en ros- eller pionbukett inte ger?

En riktning. Rosen och pionen bildar runda massor utan orientering som mjukt fyller en ram. Liljan är däremot en arkitektur: lodrät stjälk, bladen som lameller, en öppen krona som pekar mot dig. Bilden vinner i spänning det den förlorar i runda former. Lägg till det vita, den mjölkiga och klara vita färg som ingen ros når upp till och som fungerar som ljuskälla i en mörk duk. Man väljer dessa buketter när man vill ha närvaro snarare än mjukhet.

Den vita liljan påminner om begravningskransar: är inte dessa tavlor sorgsna?

Oron är vanlig i Frankrike, där den vita liljan fortfarande förknippas med begravningsarrangemang. Dessa dukar avväpnar den på två sätt. Först genom kärlet: det är hushållsvaser, blå eller av glas, placerade på ett bord, aldrig kransar. Sedan genom färgen: turkosen, den rosa fläckiga, grenadinröda och de varma krämtonerna drar helheten mot det intima. Det som återstår är lugnet och en viss högtidlighet, inte sorgen.