Militär Tavla

Varför de militära tavlorna i denna kollektion vänder ryggen åt uniformens färger

Vart tog khakin som man väntade sig?

Första överraskningen när man går igenom dessa militära tavlor: uniformens färg förekommer inte alls. Ingen skyttegravsbrunt, ingen olivgrön, ingen sand. I stället turkos, rosa, en eftermiddagsorange, guld i överflöd. Khaki har en mycket precis historia: ordet kommer från ett ord för damm, och färgen antogs av en enda anledning, att göra människan osynlig i landskapet hon går igenom. Att måla en soldat i turkos och guld är alltså att ge honom precis det uniformen tog från honom: synligheten.

Denna omkastning förändrar allt för den som hänger upp. Det militära motivet brukar ha ett rykte om sorgsna, grå och jordfärgade toner, svåra att få in i ett ljust rum. Här ställer sig inte frågan: dessa dukar bidrar snarare med ett av butikens mest livfulla register, mättat och solfyllt. Man kan uppskatta uniformen utan att behöva mörklägga sin vägg. En vit kalkputs, ljust trä eller en blekt matta tar emot dem utan ansträngning, där en klassisk slagscen genast skulle kännas tung och malplacerad.

Blått mot orange: kamouflaget uppochner

Se färgerna parvis så framgår mekanismen: blått och orange, turkos och gult, rosa och guld, rött och gull. De militära tavlorna här bygger nästan alla på två motsatta toner, den ena kall, den andra varm, utan någon tredje röst att avgöra. Det är inget palettnyck. En gestalt som avtecknar sig mot en temperaturkontrast läses omedelbart, på vilket avstånd som helst : det var just kravet på märkena som förr målades på flygplanskroppar eller pansarfordon, som en man skulle känna igen på en sekund och på långt håll.

Denna tvådelade konstruktion får en konkret konsekvens hemma. Det räcker att en av de två tonerna redan finns i rummet, en orangeaktig fåtölj, en blå bokrygg, ett koppar, en djup vägg, för att duken ska verka vald just för den platsen. Bara två färger, det ger dubbelt så stor chans att träffa rätt. Det är också detta som gör det möjligt att samla flera verk ur kollektionen utan att väggen börjar skrika: paret ändras från duk till duk, mekaniken förblir densamma.

Guldet, den enda färg som förenar alla dessa militära tavlor

En ton löper genom nästan alla militära tavlor i urvalet, oavsett vilket par man väljer: guldet. Det kantar molnen, rinner över en axel, tänder himlen bakom ett flygplan, lyser upp säven som en man skjuter undan. Man förstår snabbt varför det påtvingar sig här mer än annars. Guldet är ett grads- och utmärkelsematerial : galoner, knappar, insignier, medaljer. Konstnären har helt enkelt lyft det från bröstet och spridit det i luften, så att hedern blir ett ljus i stället för ett föremål som hänger på något.

Det är också färgen som ger liv åt dessa dukar efter skymningen. Guldet är nästan den enda som vinner under varmt ljus i stället för att slockna: under lampan tänds bilderna på nytt medan ett kallt register blir mattare och stängs. De är alltså som bäst på kvällen, i ett kontor, en vardagsrum som man belyser sparsamt, en korridor i slutet av dagen. Få motiv erbjuder denna dubbla existens mellan dagsljus och det tända rummets ljus.

Virveln, motiv som alla militära tavlor i kollektionen delar

Varifrån kommer virvlarna som fyller dessa militära tavlor?

Virvlande moln, kastade stänk, vattenpelare, glöd, rasande himlar: bakgrunden i dessa militära tavlor är aldrig i vila. Denna cirkulära rörelse är ingen dekorativ påfund, den kommer från själva maskinerna. En helikopters rotor gräver i luften i spiral, en jetmotor lämnar ett spår som rullar ihop sig, en ubåt som stiger upp lyfter en vattenpelare innan den faller tillbaka som en fontän. Dessa maskiner har den egenheten att vrida det medium de passerar, och konstnären nöjer sig med att göra synligt det ögat knappt anar.

Dessutom finns ett mycket äldre minne. Slagmålningen har alltid låtit röken berätta händelsen, eftersom man inte kunde visa hastigheten: det oroliga molnet fick föra berättelsen. Här har den rena färgen ersatt röken, men rollen har inte flyttat en tum. Virveln berättar vad som just har hänt utanför bildramen. På en vägg ger detta bilder som verkar röra sig när man passerar, och som ensamma bär en stor tom yta.

Mannen står kvar, himlen rivs upp

Motivets andra steg överraskar mer: mitt i all oordningen rör sig gestalten inte. I de militära tavlorna i denna kollektion väntar mannen, står rak, går i jämn takt, reser en stång utan brådska medan himlen spricker sönder bakom honom. Motsättningen är inte gratis. Att hålla sin plats när allt rör sig runt omkring är precis vad militär träning syftar till att framkalla, och vad sekler av upprepade övningar har försökt inskriva i en mänsklig kropp.

Denna formel förklarar bildernas framgång i arbetsrummen. Ett kontor, ett skrivbord, ett bord där man fattar beslut: duken upprepar där i tysthet en mycket enkel uppmaning, att vara stadig medan dagen virvlar runt dig. Den fungerar mindre som prydnad än som en påminnelse. Man väljer den sällan för det avbildade fordonet, nästan alltid för gestalten som håller stånd, och det är detta som skiljer den från en maskinbild, där ingen finns att identifiera sig med.

Dessa svarta fåglar och dessa sävar är inte där av en slump

En detalj man lägger märke till i andra hand: naturen kommer in i flera militära tavlor i kollektionen, och framför allt reagerar den. På vissa dukar går en man genom säv och svarta fåglar slits upp framför honom; på andra öppnar sig vatten, ett lövverk böjs under en vind. Soldater vet sedan urminnes tider vad scenen betyder: en flock fåglar som lyfter är det äldsta larmet, och det första som förråder en rörlig trupp. Konstnären smyger alltså in, i en bild utan synlig fiende, själva tecknet på sin närvaro.

Denna växtlighet ger en annan, mjukare effekt. Den drar dessa dukar ur den rent mekaniska världen och för dem närmare landskapet: säv, vatten, en sluttning, en stor öppen himmel. De kan hängas bredvid naturbilder utan att grannskapet stöter sig, vilket är sällsynt för ett militärt motiv. För många är det just detta som gör att man vågar installera en i ett delat rum, där en pansarvagn nerkörd i leran aldrig skulle ha fått alla med på köpet.

Vad de militära tavlorna i denna kollektion visar i stället för striden

Varför visar dessa militära tavlor aldrig striden?

Gå igenom kollektionen och leta efter en slagscen: du hittar ingen. Dessa militära tavlor säger alla samma sak, väntan före handling, en tyst spänning, ett framträdande, en marsch mot ljuset. Det återgivna ögonblicket är alltid det före. Valet har en mycket konkret grund: livet under vapen består mer av tålamod än av anfall, och vakan före den avgörande dagen är ett ögonblick som målare framställt långt före själva striderna. Motivet är inte våldet utan vad det kräver av en människa.

Denna återhållsamhet avgör allt för ett interiör. En stridsscen tar hela rummet i besittning och tål dåligt vardagen; en gestalt som väntar kan däremot betraktas i åratal utan att tröttna. Inget blodigt, ingen fiende, inget riktat vapen : spänningen vilar helt i ljuset och i hållningen. Det är detta som gör kollektionen möjlig i en hall, en korridor, ett vardagsrum, och acceptabel för någon som normalt stöter sig på krigsbilder.

Allt avgörs högst upp på en sluttning

En komposition återkommer så ofta i dessa militära tavlor att den blivit ett kännemärke: grupperade silhuetter på toppen, en utskjutande klippa, en stång som flera armar reser, en synvinkel underifrån som tvingar blicken uppåt. Denna figur är inte född i en ateljé. Att ta höjden är det äldsta målet i krigarhantverket, och flaggan planterad på en höjd är fortfarande den mest reproducerade scenen i all militär bildvärld, den som alla känner igen utan alltid kunna namnge den.

På en vägg arbetar denna uppåtgående diagonal för dig. Den drar blicken uppåt, vilket förlänger ett lågt rum och ger volym åt en smal panel. Placerad över en konsol eller en arbetsyta höjer en sådan bild allt som finns runt omkring. Den ger också kollektionen sin mest kollektiva ton: överallt annars ser man en man ensam inför himlen, här drar flera kroppar åt samma håll, och det märks omedelbart.

Under kepsen och hatten, inga ansikten

Sista konstanten, kanske den mest avgörande: ansiktena syns inte. De militära tavlorna här visar silhuetter i motljus, en profil under en grå mössa, en man med hatt vars skugga äter upp ögonen, en mantel som vänder ryggen mot blicken. Anonymiteten är här ingen målares genväg: det är den form hyllningen tagit inom detta område mer än inom något annat, ända till tanken att hedra en soldat vars namn ingen någonsin kommer att känna. Att inte visa ansiktet är ett sätt att visa respekt.

För den som väljer är denna frånvaro en öppen dörr. Ett identifierbart porträtt påtvingar sin person och stänger läsningen; en silhuett lämnar platsen fri, och var och en installerar sin egen, en farfar som aldrig talade om det, en far, en bror som gick iväg för några år sedan. Duken berättar inte om någon, den kan därför berätta om din. Det är därför man så ofta ger bort dessa bilder, och de nästan alltid hamnar ihängda där man ser dem varje dag snarare än i en representationssal.

Vanliga frågor om militär tavla

Kan dessa dukar tilltala någon som stöter sig på krigsbilder?

Ofta ja, eftersom striden aldrig visas. Man ser en väntan, en marsch, en flagga som hissas, en ubåt som stiger mot ytan: ögonblicket innan, aldrig stöten. Inget riktat vapen, ingen fiende, inget blod. Färgen är ren, nästan solfylld, långt från det väntade skyttegravsbruna. Många läser där en lektion i hållning snarare än en hyllning till vapen, och det är detta som gör dem uthärdliga i vardagen.

Vad skiljer dessa dukar från en vanlig flyg- eller ubåtstavla?

Den mänskliga närvaron och färgen. En flygplansbild visar maskinen ensam, i sina verkliga nyanser, beundrad för linjer och proportioner. Här är fordonet bara en aktör bland andra: det dyker upp, det virvlar, det lyfter vattnet, men det delar duken med en gestalt som inte rör sig. Paletten är slutligen uppfunnen och aldrig dokumentär, turkos, rosa, guld. Man betraktar en situation, inte en maskin.

Kan man välja en duk efter vilket vapenslag en närstående tjänstgjort i?

Ja, och det är ofta så man gör. Kollektionen täcker alla tre miljöer: himlen med jaktplanen och helikoptern, havet med ubåtarna som bryter ytan, marken med männen på marsch och flaggan hissad på sluttningen. Varje miljö har sitt dominerande färgpar. Eftersom inget ansikte är igenkännbart och inget datum är inskrivet förblir hyllningen diskret: den framkallar ett vapenslag, aldrig en person.