Tavla Kamelia

Elfenben, rosa och vinrött: färgskalan i Tavla Kamelia

Hur placerar Tavla Kamelia vitt och vinrött på samma gren?

På flera Camelia-tavlor bär en och samma gren vita blommor och vinröda blommor, och ibland, mellan dem, en vit blomma randad i rött. Titta på strimman: den kantar inte kronbladet, den utgår från hjärtat och stiger upp, aldrig likadan från en blomma till nästa. Det är ingen konstnärlig fantasi. Kamelian brokar sig själv, en muterad kvist räcker för att grunda en sort, och plantskolorna i trakten kring Nantes har byggt en handel på dessa nycker. Dukarna bevarar olyckan: två färger på en enda gren, utan att någon av dem tar överhanden.

Dessa rosa toner från karmin till grädde: signaturen i Tavla Kamelia

Ingen rosa är ren i Tavla Kamelia: den bleknar mot mitten, späds ut till grädde vid kronbladens kant, eller laddas med karmin i ett veck. Ingen nyans slutar tvärt, det finns ingen linje mellan två toner, bara en övergång. Denna skala kommer från sorterna av Camellia japonica, vilka europeiska förädlare under ett sekel strävat efter den perfekt utdragna rosa nyansen. På duken syns effekten direkt: kronan verkar upplyst inifrån, och denna kontinuerliga övergång ersätter färgen.

Vad gör dessa gyllene kanter på Tavla Kamelia?

De gyllene kanterna som omger vissa kronblad, aldrig alla och aldrig hela varvet, och de marmorerade bakgrunderna i mandelgrönt har ingenting med botaniken att göra: ingen kamelia kantar sina kronblad med guld. De kommer från dekoren. Blomman reste först på lacklådor och skärmar från Extremoriente, där den redan avtecknade sig mot en enfärgad bakgrund förgylld. Tavla Kamelia återupptar konventionen: det är ingen herbarieplansch, det är en ornament, och den gyllene linjen anger det redan vid första ögonkastet.

Denna härkomst har en mycket konkret följd på en vägg. En marmorerad bakgrund, till skillnad från en vit, sluter inte duken: den stänger den, gör den tät och får de ljusa kronorna att komma fram mot dig. Det mandelgröna, mjukare än lövverket, fungerar som ett mellanled mellan blommorna och väggen. Det är därför dessa tavlor håller lika väl ovanför en smal konsol som i en mörk korridor, där en komposition på ljus bakgrund skulle verka sväva utan fäste.

Lackerat lövverk och slingrande gren: ryggraden i Tavla Kamelia

Varifrån kommer det lackartade, nästan svarta lövverket i Tavla Kamelia?

Det första ögat registrerar i Tavla Kamelia är inte en blomma utan en grön ton: djup, nästan svart i urtagen, med ljusglimtar lagda på bladens yta som på vaxat läder. Titta på bladkanten: den är skarp, något tandad, och mittnerven gör ett veck. Inget mjukt eller genomskinligt, inget vårlövverk. Detta tjocka och lackerade bladverk tillhör en buske som förblir grön året runt, och duken behandlar det som läder.

Denna gröna är ingen fyllnad: den gör allt arbete. Eftersom den är mörk och matt på vissa ställen, blank på andra, ger den vitt och rosa ett värde de aldrig skulle få mot en ljus bakgrund. Det är också det som gör att dessa dukar kan hänga mot en blek vägg utan att lösas upp, något som ofta händer med blommotiv. Hängda mitt emot ett fönster följer de dagsljuset: lövverket mörknar på morgonen och lyser upp mot solnedgången.

Varför visar Tavla Kamelia en gren och aldrig en bukett?

Det finns i Tavla Kamelia varken vas, bukett eller knuten bukett: alltid en gren, ofta slingrande, som stiger i diagonal och går ut ur ramen. Skälet ligger i blomman själv. Avskuren håller den inte : skaftet är kort, vedartat, och kronan vissnar på några timmar. I Japan lägger man inte kamelian i vatten, man placerar blomman ensam i en skål, eller behåller hela grenen. Att måla den levande grenen är det enda ärliga sättet att återge denna växt.

Denna botaniska begränsning ger en mycket igenkännbar komposition: en uppåtstigande linje, en medveten obalans, stora tomrum där grenen inte går. Blicken följer grenen i stället för att kretsa runt ett centrum, som den skulle göra framför en bukett. På en vägg påverkar detta hur man installerar dem: dessa tavlor tål de smala format i höjdled, de som avskräcker de flesta blomämnen, och de klarar sig gärna utan perfekt centrering.

Tre åldrar på samma gren: fjällade knoppar, halvöppna kronor, fulla rosetter

Titta på en gren i Tavla Kamelia: den bär nästan alltid tre tillstånd samtidigt, runda och hårda knoppar som ännu är tätt slutna i sina fjäll, halvöppna blommor, och fullt utslagna kronor. Det är exakt vad växten gör. Kamelian öppnar inte sina blommor på en gång: knopparna bildas redan föregående sommar och slår ut en efter en under veckor, ibland månader. Grenen berättar alltså om en varaktighet, inte ett ögonblick.

De öppna blommorna har en oroande regelbundenhet: kronbladen överlappar i spiral, staplade som tegelpannor, tills de bildar en nästan geometrisk rosett. Det är ingen konstnärlig uppfinning utan resultatet av två sekel av urval, då trädgårdsmästarna eftersökte den så kallade dubbla blomman, med dolda ståndare och helt cirkelrund kontur. För den som hänger dessa dukar blir följden enkel: motivet är blommigt, men ordningen är en konstruerad figurs, vilket förklarar varför det aldrig stör väggen.

Vinterblomning: vad Tavla Kamelia har att tacka kylan och Atlanten för

Vilken årstid bär det låga och kyliga ljuset i Tavla Kamelia?

Ljuset i Tavla Kamelia är aldrig sommarens: ingen klargul färg, ingen kort skugga, inget av det milda grönt hos nya lövverk. Det är ett lågt och jämnt, nästan kyligt ljus, som lämnar vitt mycket vitt och vinrött mycket dovt. Det motsvarar växtens verkliga årstid. Kamelian blommar från december till april, när rabatterna är nakna och det sneda ljuset strör över väggarna. Dessa dukar bär en vinter, och det är det som skiljer dem från alla andra målade blomningar.

Detta märks genast i ett rum. En tavla med pioner eller solrosor värmer, kallar på guldet, betonar tanken om full sol. Här finns inget sådant: blommorna är rikliga men bildens temperatur förblir låg, vilket gör det möjligt att ha generöst växtliv i ett redan ljust rum utan att tynga det. Det är också därför dessa tavlor går bra ihop med gråa toner, brutna vita och mörka knutar, snarare än med ockra och terrakotta.

En intakt krona, inga bruna kronblad: regeln i Tavla Kamelia

Inga skrynkliga blommor, inga brunade kronblad, inga uppkrullade kanter: i Tavla Kamelia är kronorna fångade i sin exakta ögonblick av öppning. Även här följer målningen växten. Kamelian faller inte isär kronblad för kronblad som en ros; blomman faller hel, i ett enda stycke, fortfarande perfekt, vid buskens fot. Det finns alltså praktiskt taget inget mellanstadium att visa: antingen är den intakt, eller så ligger den på marken. Det är en blomma utan synlig förfall, och det förändrar allt man kan måla av den.

Detta syns i detaljen: under de öppna kronorna inget nedsmutsat golv, inga fallna kronblad, fastän det är precis så växten slutar. Målaren stoppar scenen innan. Man ser alltså en blomma hållen vid sin topp, full, ordnad, utan en enda brunnen spets. I Japan betydde denna fallande i ett stycke ett plötsligt slut; i Europa har man bara behållit fullkomligheten. På en vägg återstår av allt detta en känsla av tiden som stannat, mycket långt från melankolin i de vissna buketterna.

Till vem talar denna ljusa rosett placerad mot ett djupt grönt?

Inför Tavla Kamelia skiljs två blickar åt. Det som är målat där, en vedartad gren, hårda blad, en stor krona väl synlig, betyder för många ett hemtrevligt minne : kamelian bildar hela häckar på den atlantiska fasaden, i Bretagne, i landet kring Nantes, i Baskien, i Galicien, ända upp till norra Portugal. De igenkänner buskens i sina far- och morföräldrars trädgård. För de andra förblir blomman namnlös : en form, mycket regelbunden, och inget mer.

Denna dubbla läsning är användbar när man väljer var man ska hänga dessa dukar. Gåvor till någon vid den atlantiska kusten träffar en mycket personlig sträng, den av en barndomsträdgård som blommade i februari. Hos någon som inte känner växten fungerar de först som en figur: en ljus rosett mot ett djupt grönt. I båda fallen beror effekten på samma balans mellan blommornas överflöd och palettens återhållsamhet, och det är det som får samlingen att hålla ihop.

Vanliga frågor om tavla kamelia

Är dessa lackerade blad verkligen de hos teplantan?

Nästan. Kamelian som målas på dessa dukar är Camellia japonica, och växten man tar te från är Camellia sinensis: två arter av samma släkte, med samma seg, tjocka och glänsande lövverk. Det är därför denna mörka grönska återkommer överallt i kollektionen, oberoende av årstid. Skillnaden ligger i blomman: liten och vit hos teplantan, stor och full hos trädgårdskamelian, den man ser här.

Vad tillför en kollektion med kamelior som en kollektion med rosor eller pioner inte ger?

Tre saker som syns. Först ett ståndaktigt lövverk, tjockt och mörkt, där rosor och pioner har ljusa och uppskurna blad: kollektionen blir alltså mer kontrasterande. Sedan en ordnad krona, med kronbladen staplade i spiral, medan pionen tovar sig och rosen öppnar sig i oordning. Till sist frånvaron av doft och av gradvis vissnande, vilket ger dessa bilder en något overklig skärpa. Man får en blommig generositet utan någon mjukhet.

Det vita dominerar många av dessa kamelior: betyder det något?

Ja, och det är gammalt. I blomspråket på 1800-talet uttryckte den vita kamelian en beundran som inte förklaras, en diskret beständighet, varav dess framgång i romanen och på operan. Vinrött, däremot, betydde glöden. En gren som bär båda, som man ser här, förenar alltså de två budskapen på samma skott. Det är en nyans som få blommor tillåter, och det förklarar varför man ofta väljer dessa tavlor som gåva.