Tavla Drake

Varför flyger Tavlorna Drake i den här kollektionen utan minsta vinge?

Inga vingar på dessa dukar: hur hålls dessa drakar kvar i luften?

Inför dessa Tavlor Drake letar ögat först efter två stora vikta vingar och hittar ingenting. Varelsen rör sig genom vågor, kroppen spänd som ett band i en ström. Frånvaron är ingen glömska: den östasiatiska draken flaxar inte, den simmar genom luften, buren av molnen och regnet över vilka den råder. Kinesiska och japanska målare har alltid visat den så, en lång kropp utan synligt stöd, för att säga ett djur som hör hemma i himlen lika mycket som i floderna. På en vägg förändrar det allt: inget tynger, inget faller, formen svävar.

Kommer man närmare börjar inventeringen: hornen är ett hjorts, nosen liknar en kamels, halsen är en ormes, fjällen kommer från karpen och klon från örnen. Inget på dessa dukar tillhör ett enda djur. De östasiatiska målarna överlämnade receptet som det var, och att måla en drake innebar att få ihop sex verkliga djur. Därav denna silhuett som inget öga känner igen men som alla förstår. Det mest överraskande är att helheten flyter i en enda rörelse: mellan tass och nos syns inget skarv.

Den stora lindade slingan, Tavlor Drakes visuella signatur

Från ett rum till ett annat återvänder kollektionen Tavlor Drake till samma gestalt: en kropp som viker sig över sig själv och sluter kompositionen i en ring. Slingan kommer från rullarna och porslinsfaten, där djuret skulle rymmas i en cirkel eller linda sig runt en pelare; tvånget blev ett sätt att måla. Resultatet är en sluten komposition : blicken kommer in genom huvudet, följer ryggraden och återvänder utan att någonsin lämna ramen. Hängd ensam ovanför ett lågt skåp lugnar slingan en vägg i stället för att dra den åt sidorna.

Den röda punkten i ögat, varför behöll målarna den till sist?

På dessa Tavlor Drake som domineras av grått, elfenben eller blått återkommer en enda scharlakansröd ton: pupillen. Den kinesiska målningen gjorde den till en allvarlig sak. En mycket gammal legend berättar att en målare vägrade måla ögonen på drakarna på sin vägg, av rädsla att de skulle flyga iväg; den dag han gav efter flög två av dem bort i stormen. Att sätta pupillen var att ge liv. Det förklarar varför ögat här samlar hela palettens värme och syns före ryggraden: i ett rum är denna röda punkt det enda ställe där duken ser tillbaka på dig.

Mycket dimma, en ryggrad i tusch: hur Tavlorna Drake målas

Varifrån kommer den vita färgen som sväljer svansen på Tavlorna Drake?

På dessa Tavlor Drake slutar svansen sällan någonstans: den löses upp i vitt, och de ljusa ytorna upptar ofta mer plats än själva djuret. Denna obalans är avsiktlig. Den östasiatiska målningen behandlar tomrummet som ett material: den lämnade reserven efter penseln blir moln, dis, stänk. Ett kinesiskt ordspråk säger om den gudomliga draken att man ser dess huvud men aldrig dess svans; dimman måste alltså äta en del av kroppen för att varelsen ska förbli trovärdig. Elfenbenet är ingen tom bakgrund, det är himmel. Hemma andas dessa dukar och bär upp en vägg som redan är upptagen.

Kan man måla en hel ryggrad utan att lyfta pensceln en enda gång?

Det som håller dessa Tavlor Drake upprätta är en linje: den tjocknar vid axeln, smalnar mot svansen och bryts tvärt vid klorna. Tuschpenseln förlåter ingenting, man återvänder inte till en lagd linje och rättar den inte. Ur detta krav kommer den gamla släktskapen mellan att måla en drake och att kalligrafera: samma handled, samma tillbakahållna andetag, samma hastighet. Linjens växlande tjocklek berättar gesten som skapade den, och den informationen går inte att härma. På håll läser man en silhuett; på nära håll följer man penselns lopp.

Det är också detta som gör dessa verk behagliga att se på nära håll. En slät bild ses en gång; en levande linje behåller sina olyckor, en darrning, en torr spets, ett tjockare tuschpåslag vid kurvans början. Man återvänder förbi den och hittar varje gång en detalj till, ett fjäll som slutit sig fel, ett hårstrå i manen som gått sin egen väg. Det är en vägg man läser om i stället för en vägg man passerar en gång för alla.

På håll liknar dessa Tavlor Drake ett broderat emblem

En svart kontur omsluter varje form, färgfält fyller insidan och ingen släppskugga gräver fram volymen: dessa Tavlor Drake fungerar som de asiatiska tryckta bilderna. Sättet kommer från tryck och broderade tyger, där varelsen skulle förbli läslig på avstånd, på en banderoll eller en hovdräkt. Draken är där ett motiv innan den är ett djur. Läsningen sker alltså på en sekund, även från andra änden av en korridor, och verket behåller sin närvaro på en vägg man bara ser i förbifarten.

Molnrosa, turkos, guld: varför brinner Tavlorna Drake aldrig här?

Ingen låga kommer ur dessa gap, och paletten bekräftar det

Leta efter lågan på dessa dukar: det finns ingen enda. I stället djupa blåtoner, regngrått, molnrosa vid solnedgång, skumvitt. Kollektionen Tavlor Drake följer den östasiatiska versionen av odjuret, som inte spottar eld utan råder över vattnen och skurarna : den lever i floder och hav, stiger mot himlen för att leda åskvädret och sjunker sedan tillbaka som regn. Dess palett är alltså vattnets och molnens. Konkret innebär det att dessa dukar kyler ett rum i stället för att hetta upp det, och de passar lika bra i ett sovrum som längs en mörk korridor.

Denna koppling till vattnet förklarar ett andra drag. Varelserna rör sig nästan alltid mitt i virvlar, band och skumremsor som snurrar runt dem; det är inga pålagda ornament, det är molnen och vågorna varifrån djuret kommer. De ger kompositionerna deras virvlande rörelse, den av en spiral snarare än en rak linje. De förklarar också varför dessa dukar går så väl ihop med blått som redan finns i ett rum: ljusa gardiner, ett badrum, ett tyg med bleka ränder.

Guldet på hornen och manen på Tavlorna Drake: en kejserlig förmån

Titta var guldet lägger sig: på hornen, manen, kanten av fjällen, aldrig annars. På dessa Tavlor Drake har det exakt den plats som de kinesiska kejserliga sidenen gav det: den gyllene draken med fem klor tillhörde endast kejsaren, och att bära den utan rätt kostade dyrt. Förgyllningen berättar alltså en rang, inte en utsmyckning. Effekten på en vägg är omedelbar: det är den enda zon som varierar med dagsljuset, skarp på morgonen, nästan brun på kvällen, så att varelsen tycks byta humör efter tiden på dygnet.

Den röda färgen följer samma logik. Den förekommer aldrig i stora fält utan i täta punkter, i ögat, på tungan, längs ett horn. Vid kinesiska fester avvärjer scharlakansrött det onda, och pappersdraken som går genom gatorna under nyåret är mättad av det. Överfört till dessa dukar behåller rött sin roll: det markerar platsen där djuret lever. En enda fläck räcker för att väcka ett ackord av grått och blått som utan den annars skulle förbli tamt.

Dessa orange och blå fjäll, ett minne av karpen?

Växlingen mellan en varm orange och en kall blå på varelsernas rygg är inte godtycklig, och det är ett av de ackord som oftast återkommer i dessa Tavlor Drake. Det kommer från fisken: en kinesisk legend säger att karpen som simmar uppför floden och passerar Drakens port förvandlas till en drake. Målarna behöll karpens fjäll, dess skiftningar, dess dubbla färg. Draken är alltså en fisk som lyckats, och dessa dukar berättar lika mycket om belönad ansträngning som om det underbara, vilket gör att de gärna hamnar i ett arbetsrum eller en skrivbordskrok.

Vanliga frågor om tavla drake

Är det inte för skrämmande att hänga en drake i ett sovrum?

Ingenting på dessa dukar försöker skrämma: kropparna är hopvikta, gapen stängda eller nästan leende, färgerna drar mot ljus rosa och blekt blått. Det är trogen mot ämnets ursprung. I östra Asien är draken inte hjältens fiende utan en väktare: den ger regnet och vakar över trösklar och hustak. Hängd nära en säng har den exakt denna roll, den av en närvaro som vakar.

Vad skiljer dessa vågande drakar från den europeiska sagans vingade drake?

Nästan allt skiljer dem åt. Västerlandets drake är ett massivt kräldjur med fladdermusvingar, liggande på en skatt och utmanad till ett lansstick av en riddare. Den på dessa dukar har inga vingar, simmar i molnen, råder över regnet och anses välvillig. Skillnaden syns genast: å ena sidan en massa och en stridsdiagonal, å andra sidan en lång våg som liknar en arabeske. Dessa tavlor erbjuder en kurva, aldrig en strid.

Måste man gilla fabelaktig fantasi för att leva med en drake på väggen?

Nej, och det är ofta det som överraskar. Innan draken är en varelse är den här en linje: en obruten arabeske, släkt med det kalligrafiska gesten, med japansk traditionell tatuering och med broderier i siden. Många personer som sagorna lämnar likgiltiga hänger upp dessa dukar just av den anledningen. Till det kommer samlare av tryck, nyfikna på Östasien, och de som är födda under drakens år, som läser något helt annat i den: ett tecken.